veckoreflektion v.38-verkstadsveckan

Verkstadsveckan
Jag märker att jag inte riktigt fattat hur man skulle skriva sin veckoreflektion. Måste väl erkänna att jag läst förbi det i kursguiden.
Eftersom jag fortfarande har verkstadsveckan färskt i minnet börjar jag med den och reflekterar kring den i förhållande till frågorna:
vad, hur, varför och vad har jag lärt mig?

Jag höll till i träverkstaden under verkstadsveckan. Även om det var mitt andra hands val var det något jag övervägde mer, jag längtade efter att få skapa fritt i trä och få mer vägledning i hur man kunde arbeta med det. Men eftersom jag har en stor respekt för maskiner och var rädd för alla uppenbara skador de kan orsaka drog jag mig inför det och satte keramik som 1a hands val.
Keramik var inget nytt, jag har arbetat med lera tidigare,  träverkstaden var en större utmaning.
Jag och min man hamnade på samma verkstad vilket gjorde det ännu bättre.
Läraren gav oss först en kort introduktion av olika tekniker och vad man skulle tänka på när man arbetade med de olika redskapen. Det kändes lite som jag kommit tillbaka till träslöjden. Läraren gav oss förslagen att göra salladsbestick eller skålar.. Mina förväntningar gick i botten men eftersom han inte främjade sig för våra egna idéer la jag korten på bordet och sa att jag ville göra en teater. Egentligen hade jag velat skulptera i trä. Men eftersom han ville ha en skiss med mått på förhand kände jag mig låst till att göra ett föremål. Men det är klart att jag hade kunnat göra en skulptur om jag velat och om jag vetat exakt hur den skulle se ut o vilka mått den skulle ha. Mina förväntningar var att helt gå loss på materialet och se vad som hände. Men jag förstod att trä kräver mer planering och lärarens förslag om en skiss med mått var därför befogat. Jag gjorde därför en skiss över en dockteater som jag tänkte att jag eventuellt kunde få användning av under mitt gestaltningsarbete.
För att göra min teater blev jag tvungen att skissa och planera för att den skulle hålla och för att få veta hur jag skulle gå tillväga. När läraren såg skissen visste han bättre hur han skulle vägleda mig och gav mig råd om vilka maskiner och redskap jag kunde använda mig av för att få den som jag ville. Sedan jobbade jag på. Jag lärde mig att hantera olika redskap jag tidigare varit rädd för, borrmaskinen till exempel. Utöver det hyvlade jag, slipade med slipmaskin, sågade och använde mig av bandsågen. När allt var klart målade jag min teater och mask och lackade dem. Jag utmanade min rädsla flera gånger. Jag är väl fortfarande lite rädd för bandsågen men borrmaskinen och jag har blivit bästa vänner. Det fanns ett begränsat utbud av material att använda sig av men jag samlade på mig spillbitar som läraren godkände att jag kunde få jobba med. När teatern var klar planerade jag att gå loss på dem o bygga en mask. Men lärde mig att jag också där fick planera lite, vilka spikar jag skulle använda, om det var hållbarare i vissa fall att använda sig av borrmaskinen i stället. Jag fick mäta vilka skruvar som var lämpligast att skruva in för att inte trät skulle spricka. Det blev en avantgardistisk mask, något i stil med figurer som jag gjort för ett av mina tidigare konstnärliga projekt och som jag kommer att fortsätta med. Jag tänkte därför ha masken till det projektet och möjligen till gestaltningsarbetet. Jag kommer att fortsätta göra klart både teatern och masken hemma som båda blir pimpade med tyger och fjädrar. Det var nog svar på vad jag gjort och hur.
 Varför jag gjorde detta var för att få se och testa på ett annat uttrycksmedel och för mig personligen handlade det lite om att "overcome my fear." Detta har inspirerat mig både som konstnär och som blivande lärare i bild och på fritids. Jag såg möjligheter att arbeta i trä tillsammans med barnen men eftersom jag inte blir slöjdlärare tror jag inte att jag kommer att få tillgång till en träverkstad men möjligen en hammare spik och kanske en borrmaskin.
Därmed var det nyttigt att lära sig hantera den. Jag har också lärt mig att det är bra att planera lite innan man arbetar i trä eftersom man behöver veta vilka mått man ska mäta upp och vilka spikar o skruvar man ska föra in för att det ska hålla och bli som man vill.

Här ser ni mig och Karzan jobba för fullt, svettiga men glada för vi lunchade också.
Jag kom till verkstaden i mina höga stövlar varje dag den veckan men varje dag sprack det upp under lunchtid och då satt vi tillsammans på gården och åt.  Där har jag suttit  många gånger förut när jag gick på fotohögskolan, då hade vi precis blivit tillsammans. Jag minns särskilt den första gången han överraskade mig med en lunchlåda just där. Sedan dess har han fått posera i många märkliga dräkter o masker för min skull, en gång med philadelphia ost i ansiktet. Här gör han det igen: