till veckorefl.v.40

Reflektion kring sem. barns bildskapande

Jag tycker att det var viktigt och ÄR nyttigt att diskutera kring de olika teorierna som faktiskt är en del av våra föreställningar kring barns bildskapande. Diskutera för och nackdelar med dessa gör att vi tillsammans kan utveckla dem och få vidare perspektiv på vad de innebär. Om vi inte har vetskap om dem lutar vi oss tillbaka på våra egna erfarenheter vilka i sin tur kan vila sig på traditionella föreställningar. Jag tycker det blev en väldigt givande diskussion och många intressanta saker som togs upp vilket gjorde att jag upplevde att jag gjorde en djupdykning i det jag hade läst. Samtidigt upplevde jag också att jag under seminariets gång vände från att ha varit väldigt partisk till att brädda min tanke. Jag var väldigt emot de psykologiska utvecklingsfaserna när jag kom men upplevde sedan att jag faktiskt också har erfarit och kunde känna igen dem. Så utan att ljuga för mig själv måste jag erkänna att jag sett att de existerar men lutar mig mot den sociokulturella uppfattningen om att de inte är statiska utan att allt beror på olika erfarenhetsvärldar. Jag tycker att det sociokulturella perspektivet utvecklar både den psykologiska utvecklings teorin och Herbert Reads emotionella teori och vidgar dem genom att se barns bildskapande i ljuset av kultur och sociala kontexter vilket de andra inte väger in. Måste här knyta an till mitt favorit citat ur boken:

"I bildarbetet blir barnets föreställningar om världen synliga och reflekterbara.

Bildämnet måste ha utgångspunkt i barnets värld och bidra till större förståelse för den(Löfstedt, 2004:52)."

Det Vygotskij säger går lätt att koppla till vårt uppdrag "Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bak- grund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper(Skolverket, 2011:9)."
Detta innebär ett helhjärtat engagemang i eleverna vi ska undervisa.
Under seminariet tog vi i gruppen upp att det fördelaktiga med utvecklingsfaserna är att de är lätta att gå efter. Det är inte lika tidsödande att slaviskt gå efter dessa då man som lärare inte behöver anstränga sig lika mycket eftersom det inte går att utveckla barn som inte mognat in i ett visst stadie. Tyvärr upplever jag att uppfattningen om mognadsfaserna är så djupt rotade att många fortfarande låser sig vid dem.  Vi tog upp BVC kontrollen till exempel. En annan tanke som lyftes var att man faktiskt kan ha olika mål. Målet kanske är att gå tillbaka till klotterstadiet, alla vill inte gå mot ett verklighetstroget skapande. Modern konst, Dadadism togs upp som exempel.

ur skissboken- förvandlingen

Jag fortsätter att skissa i boken "mitt liv om tio år" som har blivit en del av min skissbok. Allt i den utgår från titel det begränsade gränslösa.
Här har människorna förvandlats till fåglar.

veckoreflektion v.39

I måndags hade vi ett givande seminarium om estetiska läroprocesser o vidgatspråkbegrepp
där vi diskuterade i grupp kring olika centrala begrepp ur kompendiet.
Vi delades in i smågrupper och gjorde en ordlista över som vi ansåg vara viktigast och hur de förhåller sig till varandra. I vår grupp diskuterade vi dem länge satte in dem i fyrarumsmodellen för att visa hur dem förhåller sig till varandra. Eftersom diskussionen drog ut på tiden hann vi inte få in alla valda begrepp i vår modell. Sedan presenterade varje grupp sina modeller.
Att vår grupp hade svårt att komma överens om vad som skulle in i vår modell och inte gjorde att vi faktiskt redde ut dem bättre, också fyrarums modellen diskuterades vilket gjorde att vi hjälpte varandra att förstå den bättre. Detta gjorde att vi under vår presentation kanske inte hade lika mycket att visa upp men desto mer att diskutera något som vi hade kunnat driva ännu längre. Allt för att nå bättre förståelse för textens innehåll.

Därefter fick var och en välja ut en sten som vi sedan tecknade av.

Vi beskrev stenarna och gav dem olika egenskaper.
Ur det föddes olika personligheter som vi tecknade fram.
Vi spred ut dem på golvet och tillslut hade vi en hel skolklass framför oss.
Plötsligt släppte vi loss våra fördomar och grupperade dem därefter.
Genom att undersöka via flera/alla våra sinnen når vi bättre förståelse. I denna övning blev detta väldigt tydligt.

Stenarnas egenskaper fick ansikten och grupperades efter utseende. Detta är något som tydliggör och kan göra både lärare och elever vaksamma över våra och deras egna kategoriseringar. En sådan här övning är därmed ett bra sätt att arbeta med sammanhållningen i gruppen och kan belysa mobbning och diskrimineringar beroende på vad som sker och sägs under det att eleverna flyttar sina karaktärer.

En viktig poäng som togs upp under seminariet var att elever ofta gör en avbild av sig själva när de skapar en figur.  Bild är liksom leken ett identitetsarbete! Jag upplevde själv att jag automatiskt la till mina egenskaper hos stenen och personen som föddes ur den. Egna upplever och känslor dök plötsligt upp och jag kände medlidande för karaktärerna i klassen som flyttades hit och dit efter tycke och smak. Som framtida grundlärare inom fritidshem läggs störst vikt vid att skapa trygghet och sammanhållning i gruppen. Men för att elever ska kunna tillägna sig och arbeta i ett klassrum krävs tillit och trygghet i klassen, det är alla lärares uppdrag att skapa en miljö som får alla att känna sig trygga. Av min erfarenhet att döma anser jag att  skolan ofta går förbi detta. Läraren fokuserar ofta endast på kursinnehållet, det som ska läras ut. På det sättet anser jag att vissa lärare är förespråkare för behaviorismen och går in för att mata eleverna min kunskap. Under en estetisk läroprocess låter man eleverna själva undersöka den kunskap som läraren iscensätter. Eleverna blir egna medskapare och ägare till sin egen process istället för att göra den för andra.

Seminariet kring Vygotskij, "fantasi och verklighet"
När läraren ropade upp oss passade han samtidigt på att fråga oss varifrån vi kom och vilket gymnasie vi hade studerat på. Jag upplevde genast att det blev ett sätt att att se det kulturella sambandet utifrån vilken miljö vi vuxit upp i.
En första fråga som slungades ut till gruppen var inte helt oväntat:
Vad är fantasi? Vi diskuterade i smågrupper och kom fram till olika saker.
Dels var alla överens om att vår fantasi grundas i vår erfarenhetsvärld.
Därmed är också barns fantasi mer begränsad eftersom dess erfarenhetsvärld inte är lika rik och omfattande som den vuxnes. Vi såg den också som en cykel då den enligt Vygoskij, efter att ha kristalliserats kan formas om igen. vi diskuterade också mycket kring att vårt samhälles begränsningar sätter som stopp för fantasin, den politiska korrektheten till exempel.
Därefter tilldelades varje grupp varsin socka
tillsammans skulle vi i gruppen ge förslag på hur man kunde använda sockan på olika sätt.
En av oss antecknade förslagen i form av bilder. Sedan redovisade alla grupper sina förslag.
Många av oss hade liknande förslag vilket anser jag är ett tecken på att vi ingår i ett socialt sammanhang  både tidsmässigt och lokalt. Vi är alla barn av vår tid. Men vi kommer från olika familjeförhållanden och från olika delar av Sverige och världen dessutom är vi i olika åldrar och har olika erfarenheter av verkligheten. Det gjorde ändå att vi tillsammans kunde dra det längre och fantisera olika.

Därefter fick alla var sitt choklad mynt vilket var en väldigt trevlig överraskning.
Av det skulle vi skapa ett föremål som vi kunde hålla upp i vår hand. sedan skulle vi visa upp det och berätta lite om det.

Jag åt ut chokladen och skapade en liten guldmorra med guldbricka och berättade att min morra var ett eftertraktat föremål, värt flera miljoner som många vill stjäla. För istället för att göra allt till is vart hon går gör min morra allt till guld. Övningen var liksom sockan ytterligare en "Duchamps corner" övning och visade mig än tydligare hur man kan återskapa ett redan kristalliserad ide, själva myntet till något helt annat. När vi diskuterade kring sockan skissade vi förslagen och gjorde de till bilder medan vi i nästa steg omformade ett fysiskt föremål och till ett nytt tre dimensionellt föremål. Dessa och liknande Duchamps corners övningar har inspirerat mig och är något som jag absolut kommer att använda mig av mina bildlektioner som framtida bildlärare. 

veckoreflektion v.38-verkstadsveckan

Verkstadsveckan
Jag märker att jag inte riktigt fattat hur man skulle skriva sin veckoreflektion. Måste väl erkänna att jag läst förbi det i kursguiden.
Eftersom jag fortfarande har verkstadsveckan färskt i minnet börjar jag med den och reflekterar kring den i förhållande till frågorna:
vad, hur, varför och vad har jag lärt mig?

Jag höll till i träverkstaden under verkstadsveckan. Även om det var mitt andra hands val var det något jag övervägde mer, jag längtade efter att få skapa fritt i trä och få mer vägledning i hur man kunde arbeta med det. Men eftersom jag har en stor respekt för maskiner och var rädd för alla uppenbara skador de kan orsaka drog jag mig inför det och satte keramik som 1a hands val.
Keramik var inget nytt, jag har arbetat med lera tidigare,  träverkstaden var en större utmaning.
Jag och min man hamnade på samma verkstad vilket gjorde det ännu bättre.
Läraren gav oss först en kort introduktion av olika tekniker och vad man skulle tänka på när man arbetade med de olika redskapen. Det kändes lite som jag kommit tillbaka till träslöjden. Läraren gav oss förslagen att göra salladsbestick eller skålar.. Mina förväntningar gick i botten men eftersom han inte främjade sig för våra egna idéer la jag korten på bordet och sa att jag ville göra en teater. Egentligen hade jag velat skulptera i trä. Men eftersom han ville ha en skiss med mått på förhand kände jag mig låst till att göra ett föremål. Men det är klart att jag hade kunnat göra en skulptur om jag velat och om jag vetat exakt hur den skulle se ut o vilka mått den skulle ha. Mina förväntningar var att helt gå loss på materialet och se vad som hände. Men jag förstod att trä kräver mer planering och lärarens förslag om en skiss med mått var därför befogat. Jag gjorde därför en skiss över en dockteater som jag tänkte att jag eventuellt kunde få användning av under mitt gestaltningsarbete.
För att göra min teater blev jag tvungen att skissa och planera för att den skulle hålla och för att få veta hur jag skulle gå tillväga. När läraren såg skissen visste han bättre hur han skulle vägleda mig och gav mig råd om vilka maskiner och redskap jag kunde använda mig av för att få den som jag ville. Sedan jobbade jag på. Jag lärde mig att hantera olika redskap jag tidigare varit rädd för, borrmaskinen till exempel. Utöver det hyvlade jag, slipade med slipmaskin, sågade och använde mig av bandsågen. När allt var klart målade jag min teater och mask och lackade dem. Jag utmanade min rädsla flera gånger. Jag är väl fortfarande lite rädd för bandsågen men borrmaskinen och jag har blivit bästa vänner. Det fanns ett begränsat utbud av material att använda sig av men jag samlade på mig spillbitar som läraren godkände att jag kunde få jobba med. När teatern var klar planerade jag att gå loss på dem o bygga en mask. Men lärde mig att jag också där fick planera lite, vilka spikar jag skulle använda, om det var hållbarare i vissa fall att använda sig av borrmaskinen i stället. Jag fick mäta vilka skruvar som var lämpligast att skruva in för att inte trät skulle spricka. Det blev en avantgardistisk mask, något i stil med figurer som jag gjort för ett av mina tidigare konstnärliga projekt och som jag kommer att fortsätta med. Jag tänkte därför ha masken till det projektet och möjligen till gestaltningsarbetet. Jag kommer att fortsätta göra klart både teatern och masken hemma som båda blir pimpade med tyger och fjädrar. Det var nog svar på vad jag gjort och hur.
 Varför jag gjorde detta var för att få se och testa på ett annat uttrycksmedel och för mig personligen handlade det lite om att "overcome my fear." Detta har inspirerat mig både som konstnär och som blivande lärare i bild och på fritids. Jag såg möjligheter att arbeta i trä tillsammans med barnen men eftersom jag inte blir slöjdlärare tror jag inte att jag kommer att få tillgång till en träverkstad men möjligen en hammare spik och kanske en borrmaskin.
Därmed var det nyttigt att lära sig hantera den. Jag har också lärt mig att det är bra att planera lite innan man arbetar i trä eftersom man behöver veta vilka mått man ska mäta upp och vilka spikar o skruvar man ska föra in för att det ska hålla och bli som man vill.

Här ser ni mig och Karzan jobba för fullt, svettiga men glada för vi lunchade också.
Jag kom till verkstaden i mina höga stövlar varje dag den veckan men varje dag sprack det upp under lunchtid och då satt vi tillsammans på gården och åt.  Där har jag suttit  många gånger förut när jag gick på fotohögskolan, då hade vi precis blivit tillsammans. Jag minns särskilt den första gången han överraskade mig med en lunchlåda just där. Sedan dess har han fått posera i många märkliga dräkter o masker för min skull, en gång med philadelphia ost i ansiktet. Här gör han det igen:

några bilder som kom bort på vägen..

assignment 1 min omväg till HDK

Jag är Göteborgare och har nog gått alla vägar man kan ta till HDK. Men de vägarna tar jag inte när jag är på väg dit på morgonen. Då tar jag bara den väg som är den närmaste. Den här gången gick jag av någon hållplats tidigare och tog en omväg till HDK. Eftersom jag är bekant med vägarna försökte jag lägga märke till saker som jag annars aldrig ser. Jag zoomade in i miljön där jag gick och hittade många detaljer som jag hade gått miste om i fall jag inte ställt in skärpan på dem. När jag väl hade börjat kunde jag inte sluta och hittade fler saker som jag aldrig lagt märke till tidigare. Detta upplever jag är ett sett att se världen med nya ögon och att inte ta den förgivet. Idag såg jag en del av mitt välbekanta Göteborg i ett nytt ljus. Det ska bli spännande att se mina klasskamraters bilder. De har säkert hittat andra saker som jag inte sett förut.Vilket för det hela ännu längre. Vi måste öppna upp för olika sett att se och detta är ett sätt att lyfta att det alltid finns fler än ett perspektiv.

mitt liv om tio år..en reflektion kring Vygotskijs fantasi och kreativitet.

Jag brukar ibland plocka åt mig av utgallrade gratis böcker och använda dem till olika projekt.
Det började med att jag vid ett tillfälle inte kunde köpa mig skissblock och rotade bland gamla böcker som jag hade hemma men som jag aldrig velat öppna. Jag valde efter hur jag tyckte att pappret kändes och när jag började rita föddes en serie som gick efter utvalda delar av texten i boken.
Varje kapitel rubrik blev ett tema.  Intresset för att kladda i gamla böcker har väckts till liv igen. På pedagogen hittade vid ett tillfälle en  bok som studerar gymnasieelevers framtidsdrömmar, eller hur de tror deras liv ser ut om tio år. När jag började bläddra i den slogs jag av hur begränsade deras drömmar är och drog genast kopplingar till Vygotskijs kurva för barns fantasiutveckling. Ju mognare de blir desto rikare blir fantasin men slutligen tar förnuftet över, deras ökade erfarenheter berikar fantasin men förnuftet hämmar den och gör den mer kontrollerad. I min skissbok har jag gått från gränser till det gränslösa. Nu finner jag mig i det begränsade gränslösa, alltså ett slags både och. Tonåringarna tänker realistisk kring sin framtid men det gör dem också begränsade eftersom de förhåller sig till samhällets begränsningar. Barnens framtidsdrömmar är oändliga, för dem är allting möjligt. Det känner jag att vi måste komma tillbaka till, det gränslösa "tänk om"genom det kan vi kanske gå mot mål som tycks omöjliga att nå. Även om barn inte kan fantisera lika brett som vuxna då deras erfarenhetsvärld inte är lika rik fantiserar de mer okontrollerat och vilt. Jag frågade mina barn vad de tror att de kommer att bli om 10 år.
Min dotter ville bli Elsa i frost och min son trodde att han skulle kunna bli en snigel.
Själv fick jag skjuta bort mina realistiska tankar och vad mitt förnuft sa mig vad möjligt och inte inför min framtid och försöka fantisera lika vilt. Resultatet blev en kung med en säck full med guld pengar, en spira och en sprakande solblomma. Varför inte? Jag menar tänk om allt är möjligt?

Reflektion kring dagens seminarium, estetiska läroprocesser

Jag ser bildämnet som den missförstodda konstnären. Alla förstår vad man jag gör när man säger att man jobbar i kassan på hemköp men ingen vet vad man gör när man säger att man arbetar som konstnär. Det kräver sin förklaring eftersom konst är så oändligt brett och inte ens då är det säkert att folk förstår. Jag tycker det är så intressant att läsa om hur diskriminerat bilden har varit genom tiderna och fortfarande är. De gamla föreställningarna sitter i, spåren går parallellt med de nya. Kan de nya någonsin sudda ut de gamla? För ett par dagar sedan satt jag utanför min dotters simskola med kompendiet i knät. En av mammorna kom förbi och frågade mig vad jag läste och jag förklarade lite förenklat att jag studerar till grundlärare i bild och fritidshem. Reaktionen var väntad: "Åh, vad roligt det låter!" Själv läste hon nationalekonomi"inte lika fluffigt".Vad som måste varit hennes eget uttryck för flummigt eller luddigt fastnade i mitt huvud. När jag fortsatte läsa ekade ordet fluffigt i mitt huvud. Hon skulle behöva sätta sig in i de "fluffiga" begrepp som vi diskuterat idag. Kanske skulle hon tagit ämnet på lite större allvar? Är de praktisk estetiska ämnena bara ett sätt att koppla bort tankeverksamheten och låta våra känslor styra varför skulle vi då använda dem i skolan? Vad fyller då bilden för funktion? Kursmålen förklarar  ämnet som  ett kommunikativt medel en nödvändig kunskap för att kunna "delta aktivt i samhället". I bild liksom inom textbehandling betonas vikten av kritisk granskning. Jag tycker att det står svart på vitt men ändå är vi fortfarande de missförstodda konstnärerna som folk tror målar vackra akvareller med skärgårdsmotiv.

Liksom hur vi under dagens workshop kategoriserade våra stenar o ungdomar har också de praktiskt estetiska ämnena kategoriserats till att hamna i ett fack bland ovetenskapliga ämnen. Jag upplevde att mamman som läste till ekonom tyckte att hennes framtida arbete var viktigare och försökte betona sin föreställda dominans genom att beskriva mitt yrkesval med ett ord som jag aldrig stött på i vår kurslitteratur. Möjligen använde jag mig av adjektivet när jag vispade marängen till citrontårtan  inför min pappa 60 års kalas i lördags. Kanske får vi möjlighet att reda ut begreppet när vi ses igen nästa vecka. Men förhoppningsvis slipper jag tänka på fluff begreppet och försöka sätta mig in i och försöka förstå andra begrepp vi kommer att diskutera framöver. 

tänk om..

.. mot det gränslösa

på tal om samhällets burar

Reflektion kring "The deliciuos"

Efter att vi sett viden "The deliciuos" känner jag att vi började beröra vad som händer om man går över gränsen. Om man inte tycker, beter sig eller ser ut som alla andra får man lida för det.
Att vara annorlunda, skilja sig från den stora massan, bestraffas.
Vi vill och ska som lärare arbeta med värdegrundsfrågor, förebygga mobbing och skapa förståelse för olikheter, skolverket(2011:7). Men hur behandlar samhället avvikare? Vad gör en lärare som anser
att flera i klassen har koncentrations svårigheter? Vi är alldeles för snabba med att misstänka och ADH stämpla barn i dag. Människor i min närhet tar antidepp och andra mediciner som förstört deras psyke och gjort dem till andra människor än tidigare. Det hela börjar inte alltid med att man har problem utan att samhället anser att man ÄR ett problem. Ett hot mot normen. Olika samhällen begränsar oss på olika sätt beroende på vilken kultur man vi i. De burar in människorna och sätter upp regler för hur vi bör vara. Lämnar man buren blir man bestraffad.
Just på grund av att det upplevs vara farligt att avvika känner jag att sokratiska samtal är ett måste i skolan. Genom det kan vi träna oss på att lyssna och se saker från olika vinklar för att förstå varandra.
Därmed anser jag att sokratiska samtal är ett värdegrundsarbete.

Jantelagens trupp

Efter att jag och min man diskuterat kring Jante lagen upplevde vi att folket i kurdistan

har ett förhållningsätt som är precis tvärtom, till exempel:

Du ska veta att jag är någon

Du ska veta att vi bryr oss om dig, (visa att du bryr dig om mig!)

1. 
   

Assignment-konst som gör en arg

Min beskrivning av en klasskamrats skiss:
En stolt herre i kostym blir fotograferad. Kanske för en tidnings artikel?

Anteckningar från när jag gick vilse i konstmuseet

I mitt försök att gå vilse har jag nog äntligen lyckats. Jag har försökt tänka bort vägen jag kom ifrån genom att spontant gå in i trånga utrymmen och långa gångar.
Men på väg ännu längre in(för jag tror fortfarande att jag inte att jag glömt vägen tillbaka) går jag förbi hissen och trappan ner. Då var jag inte så vilse i alla fall. Jag testar att förvilla mig i rummet intill men den ledde inte vidare till andra rum. Jag kikar upp på en av Per Hasselbergs takgrupper "the telefone". En vakt går förbi och patrullerar i rummet med händerna bakom ryggen. Vad tror han att jag är ute efter?  Kladda på den "nordiska sommarkvällen" eller kanske till och med ta den med mig?
Några tanter sneglar på mig och fnissar när de ser mig göra en snabb skiss på hissdörren.
Den skrattfesten bjuder jag på, måste ha sett roligt ut att mitt bland alla konstverk studera en hissdörr.

är det så hemskt att gå över gränsen?

Något som verkligen stör mig när jag är ute och skissar

har arbetet lite med josef lamm i min skissbok..

Boktips!

I och med vårt tema för skissboken tänkte jag bara dela ett boktips.
För någon vecka sedan fick våra barn boken "Josef Lamm vill också ha en människa" från mina föräldrar. En helt fantastisk bok som verkligen tänjer på gränserna och får en att tänka efter..

Serietecknings workshop

Serie workshopen var otroligt inspirerande och vi fick många bra tips på hur man kunde 

arbeta med serier med elever i skolan, också ämnes överskridande.

Vi värmde upp med en seriestaffet, något som jag aldrig har gjort förut.

Tidbegränsningen och samarbetet gjorde att man blev mer spontan och slutade värdera lika mycket.

Man blev väldigt inspirerad av vad den andre kunde komma på i följande ruta och upplösningen blir något som man kommit fram till tillsammans eftersom det är resultatet av de händelser inom rutorna som  båda varit med om att skapa. 

Seriestaffet med Matias:

Vi fick också chansen att prova på att skapa en serie efter en egen berättelse. Då vi fick i uppgift att tänka ut en egen vardagssituation och illustrera den.

En annan väldigt inspirerande uppgift den då alla fick skriva ner varsin berättelse.

Därefter samlade Henri in berättelserna, blandade dem och delade ut dem igen 

så att alla fick någon annans berättelse.

Sedan blev vår uppgift att skriva om berättelsen och krydda den lite.

Henri samlade in papperna igen och delade ut dem på nytt.

Alla skulle nu göra serie av den nyskrivna berättelsen, individuellt.

Under förra veckans workshop diskuterade vi kring kreativitet och vad det kunde vara.

Detta moment upplevde jag som ett tydligt exempel på en kreativitetsövning. 

Ett nytänkande där man fick chansen att tänka om i flera steg.

Det var också ett samarbete, ett individuellt arbete som förde in gruppen vilket gjorde det väldigt spännande och inspirerande. 

Kul att få så bra exempel på hur man kan arbeta med serier med våra framtida elever!

Jag tycker att det är konstigt att serietecknandet som berättar form har fått stå i skymundan inom skolan och i Sverige överhuvudtaget. Jag anser att det är ett långt mer direkt och tydligt sett att förmedla någonting än skriften.
När vi blev tillfrågade om i vilka ämnen man kunde använda sig av serieteckning som lärande medel
upplevde jag att man kan använda den inom precis vilket ämne som helst också för att diskutera värdegrunden.

negativa former

När vi arbetade med negativ form hittade jag former och gestalter som jag först inte kunde se. Jag tycker att en galjonsfigur gömmer sig i en av skisserna.

Reflektion kring första veckan på HDK

För mig kändes det både lite märkligt och fantastiskt roligt att komma tillbaka till en konstnärlig institution igen. Mycket har hänt sedan mina år domen och fotohögskolan 

Då ville jag utveckla mitt konstnärliga språk och hitta mig själv som konstnär.

Nu är jag här för att jag vill stötta barn och ungdomar i deras estetiska utveckling.

Det var märkligt att gå in på gården till akademin Valand, som det heter nuförtiden där jag har hängt många gånger. Minnet av när min framtida man överraskade mig med en matlåda där för första gången svepte förbi. Under min examensutställning var jag redan höggravid med vårt första barn och nu har vi varit gifta i 7år och har två barn. Åren går(!) och vi är i ständig utveckling. Nu läser vi båda på HDK för att kunna undervisa i bild vilket känns helt fantastiskt roligt.

Det var ett tag sedan jag tecknade regelbundet.

Det låter som en ursäkt, något som jag kommer till senare.

I alla fall var det 12 år sedan jag gick på domen konstskola.

Tecknat har jag gjort även efter det men det var inte sedan dess som jag gjorde tecknings övningar tillsammans med andra i ett klassrum eller teckningssal. 

Då som nu var jag spänd inför det. Men den här gången upplevde jag det inte riktigt på samma sätt. Nu kan jag tillåta mig mer och bryr mig inte lika mycket om hur det ser ut. För mig är det självklart att bild och konst överhuvudtaget handlar om kommunikation. Efter att ha läst om kompendiet som beskriver det sokratiska samtalet upplever jag att det är precis det konsten innebär. Ett vidgat samtal som öppnar upp, något som ständigt är på väg. Jag ser det sokratiska samtalet som ett konstnärligt arbete, ett utforskande som också ger en djupdykning i stället för att bara vara.

 Under tisdagens övningar hörde jag många ursäkta sig, det gjorde säkerligen jag med och det blev många skratt. Varför kan vi inte tillåta oss att träna vårt seende utan att alla normativa föreställningar tar över? En gammal klasskamrat från domen konstskola hade på sitt extra arbete inom äldreomsorgen fått frågan om hon kunde rita en kossa som en kossa ser ut. Varför vill vi bevisa för varandra att vi kan teckna en kossa som en kossa ser ut? Hur ser kossan ut föresten? Kan vi inte medge att det finns otrolig många sätt att se och illustrera en ko?

På domen konstskola hade vi kroki varje fredag förmiddag.

Jag ville aldrig att läraren skulle komma fram och titta och jag var osäker på hur jag skulle dra mina linjer. Jag satt mig helst på en plats där jag kunde se bra men som var i skydd från andra att se mitt block. Jag ville lära mig men vågade inte ta ut svängarna i början. Jag kände hur detta stod i vägen för min utveckling och mitt lärande. 

Varför var det så viktigt att bry sig om vad andra tyckte, i synnerhet läraren? På många andra plan vågade jag och bröt mig loss, jag experimenterade och tog ut svängarna i både skulptur och video. Jag har alltid gått min egen väg och vågar mycket. Men jag hade fortfarande fördomar om vad som var en bra teckning, under krokin var jag blyg och det gjorde att jag inte tog lika mycket hjälp av lärare och andra som jag hade kunnat vilket faktiskt också resulterade i att jag inte utvecklades lika mycket i mitt tecknande som jag hade kunnat. Jag vågade inte visa upp mina brister och tala om det jag ville öva mig på. Dels  tror jag att detta berodde på att den lärare som ofta höll i krokin dömde och fällde hårda kommentarer kring våra teckningar efter egna värderingar. Detta gjorde att många av oss kände sig låsta. Men i det stora hela tror jag att det också beror på de traditionella föreställningarna som Lindberg och Nordström beskriver att teckningen blev ett viktigt tekniskt verktyg under industrialismen.

 Jag tyckte det var intressant att få veta att framtida bildlärare under en lång period fick gå sin utbildning på Tekniska högskolan och att bildämnet gick under benämningen teckning ända fram till 80-talet(!). Detta gör att jag ser en tydlig koppling till var fördomen om att den läser bild bör kunna ”teckna en ko som en ko ser ut” kommer ifrån. Det sitter fortfarande djupt även när vi pratar om konst som är så brett och gränsöverskridande.

Jag upplever ofta att den stora massan fortfarande lever kvar i de traditionella föreställningarna. Många tror att en konstnär är någon som främst tecknar och målar(helst en ko som en ko ser ut). Det betyder alltså att många är fast i föreställningarna om konsten som ett hantverk, föreställningar som tillhör tiden före renässansen, men allt är i ständig utveckling och vi ha kommit mycket långt sedan dess!

Under min tid på fotohögskolan arbetade jag med fri konst och idag är jag multimedia konstnär och låter egna fiktiva historier leda mina verk. Jag bygger upp installationer och dessa kan rymma precis vad som helst och se ut hur som helst. Allt beror på vad jag vill säga. Detta gäller även ämnet bild. Det ger oss möjligheten att fördjupa ett lärande, också inom olika ämnen. Vi kan till exempel hjälpa barnen att uppleva hur en stad ser ut och fungerar genom att låta dem bygga upp den själva. Ser man ämnet på det sättet anser jag att det är ett av skolans viktigaste ämnen eftersom det möjliggör att barnens frågeställningar och erfarenheter visualiseras vilket leder till en djupdykning inom allt lärande, ett lärande för både lärare och elever.