Reflektion kring första veckan på HDK

För mig kändes det både lite märkligt och fantastiskt roligt att komma tillbaka till en konstnärlig institution igen. Mycket har hänt sedan mina år domen och fotohögskolan 

Då ville jag utveckla mitt konstnärliga språk och hitta mig själv som konstnär.

Nu är jag här för att jag vill stötta barn och ungdomar i deras estetiska utveckling.

Det var märkligt att gå in på gården till akademin Valand, som det heter nuförtiden där jag har hängt många gånger. Minnet av när min framtida man överraskade mig med en matlåda där för första gången svepte förbi. Under min examensutställning var jag redan höggravid med vårt första barn och nu har vi varit gifta i 7år och har två barn. Åren går(!) och vi är i ständig utveckling. Nu läser vi båda på HDK för att kunna undervisa i bild vilket känns helt fantastiskt roligt.

Det var ett tag sedan jag tecknade regelbundet.

Det låter som en ursäkt, något som jag kommer till senare.

I alla fall var det 12 år sedan jag gick på domen konstskola.

Tecknat har jag gjort även efter det men det var inte sedan dess som jag gjorde tecknings övningar tillsammans med andra i ett klassrum eller teckningssal. 

Då som nu var jag spänd inför det. Men den här gången upplevde jag det inte riktigt på samma sätt. Nu kan jag tillåta mig mer och bryr mig inte lika mycket om hur det ser ut. För mig är det självklart att bild och konst överhuvudtaget handlar om kommunikation. Efter att ha läst om kompendiet som beskriver det sokratiska samtalet upplever jag att det är precis det konsten innebär. Ett vidgat samtal som öppnar upp, något som ständigt är på väg. Jag ser det sokratiska samtalet som ett konstnärligt arbete, ett utforskande som också ger en djupdykning i stället för att bara vara.

 Under tisdagens övningar hörde jag många ursäkta sig, det gjorde säkerligen jag med och det blev många skratt. Varför kan vi inte tillåta oss att träna vårt seende utan att alla normativa föreställningar tar över? En gammal klasskamrat från domen konstskola hade på sitt extra arbete inom äldreomsorgen fått frågan om hon kunde rita en kossa som en kossa ser ut. Varför vill vi bevisa för varandra att vi kan teckna en kossa som en kossa ser ut? Hur ser kossan ut föresten? Kan vi inte medge att det finns otrolig många sätt att se och illustrera en ko?

På domen konstskola hade vi kroki varje fredag förmiddag.

Jag ville aldrig att läraren skulle komma fram och titta och jag var osäker på hur jag skulle dra mina linjer. Jag satt mig helst på en plats där jag kunde se bra men som var i skydd från andra att se mitt block. Jag ville lära mig men vågade inte ta ut svängarna i början. Jag kände hur detta stod i vägen för min utveckling och mitt lärande. 

Varför var det så viktigt att bry sig om vad andra tyckte, i synnerhet läraren? På många andra plan vågade jag och bröt mig loss, jag experimenterade och tog ut svängarna i både skulptur och video. Jag har alltid gått min egen väg och vågar mycket. Men jag hade fortfarande fördomar om vad som var en bra teckning, under krokin var jag blyg och det gjorde att jag inte tog lika mycket hjälp av lärare och andra som jag hade kunnat vilket faktiskt också resulterade i att jag inte utvecklades lika mycket i mitt tecknande som jag hade kunnat. Jag vågade inte visa upp mina brister och tala om det jag ville öva mig på. Dels  tror jag att detta berodde på att den lärare som ofta höll i krokin dömde och fällde hårda kommentarer kring våra teckningar efter egna värderingar. Detta gjorde att många av oss kände sig låsta. Men i det stora hela tror jag att det också beror på de traditionella föreställningarna som Lindberg och Nordström beskriver att teckningen blev ett viktigt tekniskt verktyg under industrialismen.

 Jag tyckte det var intressant att få veta att framtida bildlärare under en lång period fick gå sin utbildning på Tekniska högskolan och att bildämnet gick under benämningen teckning ända fram till 80-talet(!). Detta gör att jag ser en tydlig koppling till var fördomen om att den läser bild bör kunna ”teckna en ko som en ko ser ut” kommer ifrån. Det sitter fortfarande djupt även när vi pratar om konst som är så brett och gränsöverskridande.

Jag upplever ofta att den stora massan fortfarande lever kvar i de traditionella föreställningarna. Många tror att en konstnär är någon som främst tecknar och målar(helst en ko som en ko ser ut). Det betyder alltså att många är fast i föreställningarna om konsten som ett hantverk, föreställningar som tillhör tiden före renässansen, men allt är i ständig utveckling och vi ha kommit mycket långt sedan dess!

Under min tid på fotohögskolan arbetade jag med fri konst och idag är jag multimedia konstnär och låter egna fiktiva historier leda mina verk. Jag bygger upp installationer och dessa kan rymma precis vad som helst och se ut hur som helst. Allt beror på vad jag vill säga. Detta gäller även ämnet bild. Det ger oss möjligheten att fördjupa ett lärande, också inom olika ämnen. Vi kan till exempel hjälpa barnen att uppleva hur en stad ser ut och fungerar genom att låta dem bygga upp den själva. Ser man ämnet på det sättet anser jag att det är ett av skolans viktigaste ämnen eftersom det möjliggör att barnens frågeställningar och erfarenheter visualiseras vilket leder till en djupdykning inom allt lärande, ett lärande för både lärare och elever.