Inspirerad av Magnus
Hermansson Adler, som i Samhällsämnenas didaktik(Franck, 2013:87) beskriver artifakter som bärare av historier, ville jag under mitt gestaltningsprojekt undersöka
sådant folk slänger på gatan och som vi kallar skräp.
Genom dessa ting sökte jag en
historia. Jag använde mig av en surrealistisk metod och lät det undermedvetna
styra. Mina första privata associationer(Hansson, Karlsson och
Nordström, 2005:28,29)kring ett föremål ledde
mig vidare till nästa. Skräpet förvandlades till spår, ledtrådar i en
deckarhistoria. Man skulle kunna säga att jag lekte mig fram till berättelsen. Vi
som läser till grundlärare i fritidshem har läst och diskuterat kring leken som
ett identitetsskapande vilket Liberg(2015:16)också menar att bildskapandet
är. Mycket riktigt upplevde jag hur berättelsen formades av och speglade mina
egna erfarenheter och intressen. Associationer till vampyrer och utomjordingar
visar mitt stora intresse för science fiction till exempel.
Spårningen dokumenterades i foto och text, föremålen
plastades in som bevismaterial och det sammansatta resultatet av det hela
spelades in via video och berättades av en karaktär som uppkom under
spårningsarbetet, nämligen poliskommissarie Perdawidi i egen hög person. Då
det var en deckarhistoria jag fann under mitt sökande gestaltades allt enligt
deckarandan. Spårningsarbetet, spekulationerna kring de upphittade spåren
visades på en whiteboard tavla,
de inplastade föremålen lyftes upp och sattes
upp på väggen
och filminspelningen av kommissariens slutsats visades på en
datorskärm.
(Klicka på länken för att se och höra Kommissarie Perdawidis resultat)
I gestaltningen fanns även en antydan till en konflikt mellan
kommissarien och poliskåren vilken blev en ytterligare historia i historien.
Kommentarer från poliskåren visade deras missnöje och misstro över kommissariens
slutsatser och uppmanade allmänheten att hjälpa dem vidare i en ny utredning
genom att sända dem en första tanke kring ett eller flera
föremål(bevismaterialen)via en låda som placerats intill.
Det första man kanske kommer att tänka på när man
använder sig av skräp är oftast hållbar utveckling och recycling. Att använda
skräp kan få elever att förstå det viktiga i att återvinna och vara vänliga mot
naturen. Min gestaltning är förstås något man skulle kunna använda sig av i det
syftet, det skulle dessutom gå i linje med läroplanen(skolverket, 2011:9)som
belyser miljöfrågan som en viktig del av skolans uppdrag.
Men under min process såg jag mycket mer. Något som
jag kanske inte hade lagt märke till om jag inte gått igenom den. Ger man eleverna
uppgiften att skapa andra ting av skräp blir skräpet endast ett material för en
slutprodukt. Men låter man dem undersöka det i en process ingår dem i ett
divergent lärande som får dem att lära i och genom konstformerna (Lindström, 2015:35):
Jag insåg symboliken med det bortkastade och
bortglömda, det som ingen vill se. En symbol för de utsatta i samhället.
Därför valde jag också att istället förvandla dem till värdefulla bevismaterial
och sätta upp dem på väggen för allmän åskådan. Detta är något man skulle kunna
lyfta och diskutera i skolan.
Spårningen skulle då kunna leda vidare till ett
värdegrundsarbete(skolverket, 2011:7).
Man skulle kunna göra liksom under det seminarium vi
hade med Catharina Valenta då vi undersökte stenar och gav dem olika
karaktärsdrag. Stenarna blev personligheter som gestaltades via teckning och fick
därmed ett ansikte. Något liknande skulle man kunna göra med hjälp av det skräp
som eleverna samlar och plockar upp. Vilka personligheter skulle då uppenbara
sig och vilka fördomar och föreställningar om dessa hittar vi genom dem?
Jag fann också en stark koppling till människans
inskränkthet, det farliga i att förlita sig på den egna berättelsen som skapas
utifrån egna erfarenheter(Vygotskij, 1995:11). I min gestaltning återgavs detta
i form av kommissariens slutsats vilken grundade sig i hennes egna upplevelser
av föremålen.
Spekulationerna förvandlades till konstateranden.
Därför skapade jag också en motpol
i form av poliskåren som bjöd in allmänheten att lämna
sina tolkningar.
Det gör också att historien aldrig tar slut. Det går
att finna nya hela tiden. Så länge det finns människor finns det olika
erfarenheter och oliktänkande.
Att lyfta detta ingår också i värdegrundsarbetet(skolverket,
2011:7). Uppsamlat skräp kan säga miljoner olika saker för en grupp på trettio
elever och kan ge upphov till minst lika många berättelser. Dessa berättelser
kan gestaltats via valfri teknik och på en redovisning eller utställning synliggöra
hur olika eller lika vi kan tänka och hur många olika berättelser det kan ge. Berättelserna kan i sin tur leda vidare in på andra områden vilket också kan ge
upphov till andra undersökningar inom och utanför bildämnet.
Allt beror på vad eleverna själva finner i det dem
spårat.
Låt säga att en historia kretsar kring en man som klätt ut sig till
kvinna.
Kanske historien är förnedrande och av en kränkande
karaktär. För att få fördjupad förståelse för denna normkritik bör man ge
eleverna chansen att synliggöra den på ett tydligare sätt(Aulin-Gråhamn,
Persson och Thavenius, 2011:113). Kanske genom att låta eleverna använda sig av
kollage och låta kändisar eller seriefigurer byta kläder. Vad händer om Batman
får askungens klänning, t.ex. och tvärtom, vad händer om askungen tar på sig
Batmans mask?
Vad tycker eleverna känns fel eller mer rätt och
varför?
Detta är ett exempel på vad man skulle kunnat spinna
vidare på i det eleverna finner i sina spår.
Metoden för spårningen skulle också kunna se olika ut den skulle till exempel kunna bli mer specifikt liksom en av de många assignments som beskrivs i How to Be an Explorer of the World där uppmaningen är att söka och samla på föremål som reflekteras i solljus(Smith, 2011:32,33).
Men följer ett sådant arbetssätt kursplanen för bild i
grundskolan?
Redan första meningen ur kursplanen för bild skulle
kunna ge ett svar på det:
”Bilder har stor betydelse för människors sätt att
tänka, lära och uppleva sig själva och omvärlden (skolverket, 2011:20).”
Detta arbetssätt ger eleverna:
möjligheter att utforska, det öppnar upp för att
kommunicera via bild, och det genom valfri teknik, foto/film/serie/teckning/modellering
etc. Det innefattar också en kritisk granskning och ett analyserande av både
deras egna berättelser och kollagearbetet(Skolverket, 2011:20,21).
Det sistnämnda ser jag som en fantastisk chans att
utveckla lektioner som kan dra vidare och ta oväntade vändningar. Det är den
radikala estetiken som öppnar upp för detta då den liksom konsten är
kommunikativ och ger upphov till frågeställningar och
diskussioner(Aulin-Gråhamn, Persson och Thavenius, 2011:112,113).
För mig är
uppdraget att utgå från den enskilde elevens erfarenheter något otroligt
spännande(skolverket, 2011:8). När jag praktiserade som grundlärare i
fritidshem såg jag det som att öppna en låda full av överraskningar. Det gör
att arbetet aldrig tar slut. Det finns hela tiden någonting att utforska hos
eleverna vilket gör att man kan leda dem vidare i sin egen utveckling. De är
liksom projektarbeten som aldrig har ett slut, som alltid går att spinna vidare
på. Elevernas behov bör utgöra basen för lektionsplaneringarna(skolverket,
2011:8).
I lådan som jag tidigare nämnde att poliskåren placerat ut låg
flertalet lappar där besökare av visningen under öppet hus och vid redovisningen
har noterat sina första tankar kring kommissariens upphittade ledtrådar. Dessa
har beslagtagits och en ny utredning, eller utveckling av den tidigare, är på
gång:
”Vid 16 tiden
fredagen den 27/11 dök självaste kommissarien upp till öppet hus på HDK och tog
med sig allt bevismaterial och lådan med de nya ledtrådarna. Det betyder att
hon var steget före poliskåren som räknade med att få in lådan vid
stängning.
Det betyder
också att den gamla utredningen har fått mer kött på benen och har tagit vid igen.
Jakten på
vampyren och clownen fortsätter.
Tack för er
hjälp!
Hälsningar:
Kommissarie
Perdawidi.”
Ovanstånde citat är hämtat ur
min blogg och är mitt senaste inlägg som Kommissarie Perdawidi. Det berättar
att historien går vidare, kanske i all oändlighet. Detta blir möjligt om kommissarien efter detta inser hur användbart det var att släppa
in allmänhetens tankar och även släpper in dem i nästa fall.
Då den enskilda fantasin begränsas av individuella erfarenheter (Vygotskij, 1995:11,19) hävdar jag att allmänhetens tolkningar är en förutsättning för att kommissarien ska kunna närma sig en helhetsbild över vad som skett.
Referenser:
Aulin-Gråhamn, Persson och Thavenius, 2011, Den radikala estetiken
Hansson H, Karlsson S-G, Nordström G Z, 2005, Seendets språk: exempel från konst, reklam,
nyhetsförmedling och semiotisk teori.
Liberg, ur kompendium Estetiska lärprocesser, HDK 2015
Lindström, ur kompendium Estetiska lärprocesser, HDK 2015
Skolverket, 2011, Läroplan för skola, förskola och fritidshem
Smith, Keri., 2011, How
to Be an Explorer of the World
Vygotskij, Lev S., 1995, Fantasi och kreativitet i barndomen. Göteborg