Reflektion kring vecka 49 och 50

Efter en lång period av gestaltnings arbete kom bedömnings delen nästan som en chock.

Jag hade levt i min gestaltning så länge att jag lyckats koppla bort allt annat.

På ett sätt tycker jag att det hade varit en mycket bättre idé att ha gestaltningen hade kommit efter bedömningsdelen som en avslutande del av kursen. Men å andra sidan är bedömningsdelen en bra övergång till vår vfu som vi ska ha efter vår tid på HDK. Men det hade även gestaltningsarbetet varit.  

Seg och krasslig försökte jag ta mig an texten och hänga med på måndagen. Jag tittade på matrisen som både jag och Karzan tycker liknar mer ett lyckohjul än en bedömningsmatris.

Myllret av de pyttesmå bokstäverna snurrade runt i huvudet på mig och hela veckan hörde jag begreppet red pen mentality eka. Kanske för att jag bara såg till felen hela tiden, jag bedömde mig själv och tyckte jag var dum som inte förstod och tyckte allt var förvirrande. Jag ville hem och fira jul, rensa källaren och fira min sons födelsedag på lucia.

Grupparbetet som jag bävade inför gjorde det faktiskt lättare, jag tyckte att jag bättre förstod strukturen för hur man tänker kring lektionsplaneringar och bedömning. 

Även om jag länge grämde mig över hur jag snubblade på orden när jag skulle prata om Pollock i måndags var jag ändå glad över att helheten höll ganska bra. 

Att vara med om de andra gruppernas lektionsplaneringar gav mig mig inspiration för hur man kan 

göra i yrket som framtida grundlärare i bild och gjorde också att uppläggen blev tydligare för mig.

Resten av veckan har varit svår. Jag har skissat upp olika alternativa lektionsplaneringar och kände plötsligt att allt blev övermäktigt. Jag led av svår skrivkramp och kände att jag behövde ta mig till akuten. Skämt å sido, nu har krampen släppt och jag vet hur jag ska göra.