veckoreflektion v.42

Förra veckan innehöll så mycket att det är svårt att veta vart jag ska börja.
Den var helt fantastiskt inspirerande och satte i gång mycket. En del saker var ganska utmanande.
Jag har  bland annat fått posera vid skansen krona i bara linne och shorts.

Vilket var en av de moment i kursen som fått mig att inse hur många bilder vi matas med och tar förgivna varje dag.
Att försöka göra en rekonstruktion på vår skobild från seminariet kring semiotik var utmanande och krävde en del mod. Vi märkte bland annat hur svårt det var att ställa sig i samma ställning som paret på reklambilden. Mannen lutar sig mot kvinnan som ser ut att lyftas hur lätt som helst endast genom ett lätt tag om kvinnans skinka. När vi tog på oss utmaningen att göra likadant märkte vi hur svårt det var och att ställningen var praktiskt taget omöjlig att kopiera exakt. En vanlig dödlig kan inte lyfta någon med

på det viset. Antingen är de atleter eller professionella dansare. Varför vill man få dem att ställa sig i en sådan onaturlig ställning? Kanske för att driva den sexuella anspeglingen:

när mannen lutar sig lutar han också könet mot kvinnan och när han lyfter henne gör han det genom att känna på hennes skinka.

 Också veckans sista workshop i foto media gav tydliga exempel på bilder som passerar oss utan att vi reflekterar kring dem faktiskt kan vara helt rubbade och omöjliga att kopiera. Tydligast blev det för mig när klasskamraterna försökte härma kända bloggares portätt bilder. Jag märkte att många av dem liknade bilder som hade gått mig förbi och många av de upplevde till en början inte alls märkvärdiga. Med hjälp av klasskamraternas lookalikes förtydligades det förgivettagna. Det visade att sådan här övningar kan få oss och våra elever att öppna upp våra ögon och reflektera över de bilder vi matas med
och få oss att fundera över vilka signaler och vilka normer de spelar på.

Förövrigt har veckan varit fullproppad med inspirerande seminarier och övningar ala Magnus.
Ett sätt att försöka sortera minnen och intryck av veckan:

1. illustrera ljudet av en bokstav

                                                2.symboler
                                                 varning till folk som inte hälsa och då               särkilt till vuxna som inte vill kännas vid barn som hälsar. Förbud mot mobbning

3.Vi arbetade också kring våra fördommar och synliggjorde fördomsfulla stereotypa bilder av hårfrisörer och lastbils chafförer

4.tingens berättelser.

Några föremål i en låda gav upphov till en berättelse som vi i grupp hjälptes åt att skapa. 

Därefter blev det till enskilda bokomslag. Något som kunde leda vidare till en bok, serietidningen eller kanske till och med en film.

Samma dag gick vi vidare till världskulturmuseét som jag inte besökt på över 12 år. Då var museét nytt nu är det en byggnad med säkert miljontals berättelser. Då tänker jag både på föremålen som ställs ut där, historier kring dem och de berättelser som besökarna lägger in i föremålen också händelser och möten i byggnaden. Artifakter, byggnader och platser är stora bärare av historier både i sig själva och genom människornas egna upplevelser och erfarenheter i samband med dem.

På museet fick vi leta upp 3 föremål som vi kopplade till varandra, teckna av dem och sedan förklara varför vi tyckte de hörde ihop.

För mig började det med en fascination. Jag drogs till figurer och färggranna dräkter. 

Jag gick vidare in befann mig plötsligt bland en massa vietnamesiska föremål.

Jag fastnade för de rundade formerna som jag tyckte mig se upprepas både i hattar, halsband och örängen. I en monter intill låg ett format öga av något som jag gissar måste ha varit en nylonstrumpa. 

Jag kom att tänka på att man i kina helst bygger efter rundade former för att man ser den runda formen som harmonisk. Sedan kom jag också att tänka på Japan och manga figurer. Manga figurernas ögon är förstorade eftersom man anser att ögat är själens spegel. 

Det lärde mig att man kan spåra en kulur genom former!

Men det insåg jag först senare. Jag upplevde inte att jag hade hittat några kopplingar och gick vidare på jakt efter andra föremål. 

Det första jag hittade fick mig direkt att tänka på begränsningar. En mysig gunga som satt fast med hjälp av rep som kedjats fat i golvet.Jag testade gungan. Den gick att gunga på men ytterst lite. 

Det gav mig en bild av våra begränsade möjligheter.

Efter det ville jag hitta andra rum och såg att det fanns ett barnrum. Kanske jag kunde hitta något där?

Jag gick in och såg ett skyltfönster med gamla asiatiska föremål mittemot kuddhörnan. Den enda ingången jag såg var ett litet fyrkantigt hål.Jag kröp in och såg plötsligt min klasskamrat komma in från den stora vanliga öppningen från sidan som jag uppenbarligen hade missat.

Väl inne såg jag gamla keramik och träfigurer. Jag fastnade vid en liten kinesisk drake. Från begränsningar till möjligheter tänkte jag. I fantasin kan vi gunga högre än till månen. Dock är den begränsad(vygotskij) efter våra erfarenheter men i fantasin kan vi nå våra högsta mål i vilken kultur vi n lever i. Sedan lade jag märke till att de placerat en rosaklädd barbiedocka bland alla kinesiska artifakter.

Det fick mig på kontraster, ytterligare begränsningar i levnadsförhållanden.  

Jag har haft en rik och trygg barndom. När jag skriver rik menar jag absolut inte i pengar eftersom vi stundtals var utfattiga och levde på gröt eller pannkakor utan mjölk. Men trots att vi hade så ont om pengar hade vi ändå otroligt mycket saker, mina föräldrar har alltid varit lite av samlare. Därför hade vi också mängder av leksaker. Det gick alltid att få tag på billiga saker eller ärva saker av syskon eller andra. 

Min man kommer från irakiska delen av kurdistan. När han var liten hade han inga leksaker. 

Han lekte med lera ute på gatan av den skapade han figurer och föremål. 

De få leksaker min man fått genom åren var i så dåligt skick att de gick sönder efter någon dag eller försvann på annat sätt. Den enda leksak han kom ihåg att han ägde var en liten bil. Men den var så värdefull för honom att han knappt vågade leka med den. Han tog fram den ytterst sällan, drog den försiktigt fram och tillbaka och ställde den tillbaka högt upp på en hylla där den inte kunde förstöras. Bilen finns förhoppningsvis kvar än idag, den ligger troligen gömd i ett skåp hos en av Karzans syskon och är i så fall det ända föremål han har kvar från sin barndom. Ett föremål som bär med sig och andas av starka historier av krig och flykt. 

Ska jag välja ut ett föremål eller en leksak som berättar om min barndom blir det svårt att välja och flera av dem ligger i mängder av lådor i källaren och ges till våra barn som får chansen att ärva dem.

Dessa leksaker berättar helt andra historier men de är vadderade av mjuka fluffiga moln i en trygg miljö utan några som helst minnen av krig och där ett liv utan saker skulle vara upplevas som en mardröm.