Getsltning dag 2

Jag har funderat lite över hur berättelserna ska gestaltas.
Jag började med att skriva ner godis spårets berättelse som spåren och föremålen jag följde gav upphov till. Det blev en liten Saga. Jag funderar över om jag istället ska göra en bildserie med text intill.
Jag väger det ena mot det andra, film eller foto.. hm.
Jag ska testa att filma lite också så får vi se vad det mynnar ut i.
Jag skriver ner nästa saga i kväll och i morgon ska jag följa nya spår.
Jag tänkte använda hela nästa vecka till att följa spår och skriva ner berättelserna
sedan får jag se vart jag hamnar och vad det blir av det.
Än så länge är planen att filma eller fotografera och ha texten till som ska samverka med bilden.
Här är den första Sagan:

På andra sidan tunneln

Det var lördag och flickan Klara hade gått själv till Lidl för att köpa lite godis.

Men egentligen var hon inte själv. Hon hade ju Figaro med sig.

Figaro var en vän som ingen kunde se. Med Figaro var det alltid roligt och aldrig ensamt.

De skuttade glatt genom det de kallade för trädtunneln, flickan slängde godis papper efter sig.

Med Figaro kunde man göra sådant som mamma och pappa inte tyckte om. Han skrattade och gjorde likadant. De skrattade tillsammans, skuttade och åt godis. När de började jaga varandra stötte de plötsligt på en fågel. Fågeln var död.

Figaro sa att de måste begrava den.

Han höll den varsamt i sina händer och gick vidare med stort allvar i blicken. Flickan fortsatte äta av sitt godis men nu skrattade hon inte mer. Hon försökte gå efter Figaros rappa steg. De stannade framför tunneln och blev sittande i gräset intill. Figaro lade ner fågeln bredvid sig. Nu satt de intill ljuset i tunneln. Kanske skulle fågeln flyga dit när den vaknade ur sin grav. Tunneln var en portal. Ska vi göra en loppa åt den frågade jag. En loppa som den kan hämta ur tunneln när den flyger mot ljuset?

Kanske den har kompisar där bakom?

Kanske flera stycken?

Flickan vek en loppa och skrev roliga frågor i den. Figaro skrattade, ha tyckte om allt som flickan gjorde.

De tog med sig fågeln, lade ner loppan på marken i tunneln och gick ut mot tunnelns början.

De grävde ner fågeln i gräset och satte upp ett kors. Ska vi sitta och vänta på att den vaknar upp igen, frågade flickan. Figaro som aldrig sa nej satte sig tätt intill.

Plötsligt hördes en röst i tunneln. Det var en flicka som sjöng.

Kolla Figaro det där är den nya tjejen i min klass! Klara försökte putta på sin vän som ingen annan kunde se. Men plötsligt var han försvunnen och syntes inte till.

Den sjungande flickan sprang fram. Vad gör du? Frågade hon. Jag har begravt en fågel, sa Klara.

Oj, stackars den.

Nä den vaknar nog snart och då flyger den in genom tunneln och fångar upp min loppa som jag har gjort åt den.

Då blir den säkert glad, sa flickan. Har du köpt godis också?

 Ja, men jag har bara den här kvar, sa flickan och räckte fram ett paket smarties, ska vi dela?

Ja, gärna! Sa flickan.

Tillsammans gick de vidare till andra sidan gatan och skuttade mot lekplatsen längre bort. Skratten klingade efter dem som ett glatt fågelkvitter en vår dag på andra sidan tunneln.

När jag går omkring och spårar känner jag mig lite som Pippi när hon sakletar.
Min ingivelse är också att ta reda på vad föremålen kan förvandlas till.
Precis som när Pippi plockar upp en plåtburk och sätter den över huvudet och låter den bli en mask.
Jag tänker mycket på dem nu när de ligger i den dyng sura påsen som legat på balkongen i regnet.
Efter mina berättelser ska jag plocka upp dem igen och väcka dem till liv. Då ska jag låta dem få ett nytt liv och ta reda på hur deras förvandling ska se ut. Kanske ska de alla smälta samman till en och samma skulptur. Till ett förenande möte, en enda stor omfamning. Det senare skulle jag vilja göra eftersom mitt intryck av dem när jag sett de ligga på marken är att de ser väldigt bortglömda och ensamma ut. De behöver varandra men inte i en soppåse, i den begravas dem. De behöver komma ut i rampljuset, synas.
Möta blickar i stället för att bli nertrampade av våra fötter. Ja, jag känner stort medlidande för skräpet jag fångat. De blir en metafor för den exkluderade, den som inte passar in, som kastats bort och som ingen vill se.