Reflektion kring vecka 49 och 50

Efter en lång period av gestaltnings arbete kom bedömnings delen nästan som en chock.

Jag hade levt i min gestaltning så länge att jag lyckats koppla bort allt annat.

På ett sätt tycker jag att det hade varit en mycket bättre idé att ha gestaltningen hade kommit efter bedömningsdelen som en avslutande del av kursen. Men å andra sidan är bedömningsdelen en bra övergång till vår vfu som vi ska ha efter vår tid på HDK. Men det hade även gestaltningsarbetet varit.  

Seg och krasslig försökte jag ta mig an texten och hänga med på måndagen. Jag tittade på matrisen som både jag och Karzan tycker liknar mer ett lyckohjul än en bedömningsmatris.

Myllret av de pyttesmå bokstäverna snurrade runt i huvudet på mig och hela veckan hörde jag begreppet red pen mentality eka. Kanske för att jag bara såg till felen hela tiden, jag bedömde mig själv och tyckte jag var dum som inte förstod och tyckte allt var förvirrande. Jag ville hem och fira jul, rensa källaren och fira min sons födelsedag på lucia.

Grupparbetet som jag bävade inför gjorde det faktiskt lättare, jag tyckte att jag bättre förstod strukturen för hur man tänker kring lektionsplaneringar och bedömning. 

Även om jag länge grämde mig över hur jag snubblade på orden när jag skulle prata om Pollock i måndags var jag ändå glad över att helheten höll ganska bra. 

Att vara med om de andra gruppernas lektionsplaneringar gav mig mig inspiration för hur man kan 

göra i yrket som framtida grundlärare i bild och gjorde också att uppläggen blev tydligare för mig.

Resten av veckan har varit svår. Jag har skissat upp olika alternativa lektionsplaneringar och kände plötsligt att allt blev övermäktigt. Jag led av svår skrivkramp och kände att jag behövde ta mig till akuten. Skämt å sido, nu har krampen släppt och jag vet hur jag ska göra.

Ur skissboken

Ur skiss boken

Skissboken

Det var länge sedan jag gick igenom min skissbok. Jag öppnar den nu och inser att jag vill fortsätta där jag slutade i min undertitel till temat nämligen:

I det begränsade gränslösa "mitt liv om 10 år" 

Här är det sista jag gjorde i den någon gång i oktober.

Reflektion kring gestaltningsarbetet: På spåret med Kommissarie Perdawidi

Inspirerad av Magnus Hermansson Adler, som i Samhällsämnenas didaktik(Franck, 2013:87)  beskriver artifakter som bärare av historier, ville jag under mitt gestaltningsprojekt undersöka sådant folk slänger på gatan och som vi kallar skräp.

Genom dessa ting sökte jag en historia. Jag använde mig av en surrealistisk metod och lät det undermedvetna styra. Mina första privata associationer(Hansson, Karlsson och Nordström, 2005:28,29)kring ett föremål ledde mig vidare till nästa. Skräpet förvandlades till spår, ledtrådar i en deckarhistoria. Man skulle kunna säga att jag lekte mig fram till berättelsen. Vi som läser till grundlärare i fritidshem har läst och diskuterat kring leken som ett identitetsskapande vilket Liberg(2015:16)också menar att bildskapandet är. Mycket riktigt upplevde jag hur berättelsen formades av och speglade mina egna erfarenheter och intressen. Associationer till vampyrer och utomjordingar visar mitt stora intresse för science fiction till exempel.

Spårningen dokumenterades i foto och text, föremålen plastades in som bevismaterial och det sammansatta resultatet av det hela spelades in via video och berättades av en karaktär som uppkom under spårningsarbetet, nämligen poliskommissarie Perdawidi i egen hög person. Då det var en deckarhistoria jag fann under mitt sökande gestaltades allt enligt deckarandan. Spårningsarbetet, spekulationerna kring de upphittade spåren visades på en whiteboard tavla, 

de inplastade föremålen lyftes upp och sattes upp på väggen

och filminspelningen av kommissariens slutsats visades på en datorskärm. 

(Klicka på länken för att se och höra Kommissarie Perdawidis resultat)

I gestaltningen fanns även en antydan till en konflikt mellan kommissarien och poliskåren vilken blev en ytterligare historia i historien.

Kommentarer från poliskåren visade deras missnöje och misstro över kommissariens slutsatser och uppmanade allmänheten att hjälpa dem vidare i en ny utredning genom att sända dem en första tanke kring ett eller flera föremål(bevismaterialen)via en låda som placerats intill.

Det första man kanske kommer att tänka på när man använder sig av skräp är oftast hållbar utveckling och recycling. Att använda skräp kan få elever att förstå det viktiga i att återvinna och vara vänliga mot naturen. Min gestaltning är förstås något man skulle kunna använda sig av i det syftet, det skulle dessutom gå i linje med läroplanen(skolverket, 2011:9)som belyser miljöfrågan som en viktig del av skolans uppdrag.

Men under min process såg jag mycket mer. Något som jag kanske inte hade lagt märke till om jag inte gått igenom den. Ger man eleverna uppgiften att skapa andra ting av skräp blir skräpet endast ett material för en slutprodukt. Men låter man dem undersöka det i en process ingår dem i ett divergent lärande som får dem att lära i och genom konstformerna (Lindström, 2015:35):

Jag insåg symboliken med det bortkastade och bortglömda, det som ingen vill se. En symbol för de utsatta i samhället. Därför valde jag också att istället förvandla dem till värdefulla bevismaterial och sätta upp dem på väggen för allmän åskådan. Detta är något man skulle kunna lyfta och diskutera i skolan.

Spårningen skulle då kunna leda vidare till ett värdegrundsarbete(skolverket, 2011:7).

Man skulle kunna göra liksom under det seminarium vi hade med Catharina Valenta då vi undersökte stenar och gav dem olika karaktärsdrag. Stenarna blev personligheter som gestaltades via teckning och fick därmed ett ansikte. Något liknande skulle man kunna göra med hjälp av det skräp som eleverna samlar och plockar upp. Vilka personligheter skulle då uppenbara sig och vilka fördomar och föreställningar om dessa hittar vi genom dem?

Jag fann också en stark koppling till människans inskränkthet, det farliga i att förlita sig på den egna berättelsen som skapas utifrån egna erfarenheter(Vygotskij, 1995:11). I min gestaltning återgavs detta i form av kommissariens slutsats vilken grundade sig i hennes egna upplevelser av föremålen.

Spekulationerna förvandlades till konstateranden. Därför skapade jag också en motpol

i form av poliskåren som bjöd in allmänheten att lämna sina tolkningar.

Det gör också att historien aldrig tar slut. Det går att finna nya hela tiden. Så länge det finns människor finns det olika erfarenheter och oliktänkande.

Att lyfta detta ingår också i värdegrundsarbetet(skolverket, 2011:7). Uppsamlat skräp kan säga miljoner olika saker för en grupp på trettio elever och kan ge upphov till minst lika många berättelser. Dessa berättelser kan gestaltats via valfri teknik och på en redovisning eller utställning synliggöra hur olika eller lika vi kan tänka och hur många olika berättelser det kan ge. Berättelserna kan i sin tur leda vidare in på andra områden vilket också kan ge upphov till andra undersökningar inom och utanför bildämnet.

Allt beror på vad eleverna själva finner i det dem spårat. 
Låt säga att en historia kretsar kring en man som klätt ut sig till kvinna.

Kanske historien är förnedrande och av en kränkande karaktär. För att få fördjupad förståelse för denna normkritik bör man ge eleverna chansen att synliggöra den på ett tydligare sätt(Aulin-Gråhamn, Persson och Thavenius, 2011:113). Kanske genom att låta eleverna använda sig av kollage och låta kändisar eller seriefigurer byta kläder. Vad händer om Batman får askungens klänning, t.ex. och tvärtom, vad händer om askungen tar på sig Batmans mask?

Vad tycker eleverna känns fel eller mer rätt och varför?

Detta är ett exempel på vad man skulle kunnat spinna vidare på i det eleverna finner i sina spår.

Metoden för spårningen skulle också kunna se olika ut den skulle till exempel kunna bli mer specifikt liksom en av de många assignments som beskrivs i How to Be an Explorer of the World där uppmaningen är att söka och samla på föremål som reflekteras i solljus(Smith, 2011:32,33). 
 

Men följer ett sådant arbetssätt kursplanen för bild i grundskolan?

Redan första meningen ur kursplanen för bild skulle kunna ge ett svar på det:

”Bilder har stor betydelse för människors sätt att tänka, lära och uppleva sig själva och omvärlden (skolverket, 2011:20).”

Detta arbetssätt ger eleverna:

möjligheter att utforska, det öppnar upp för att kommunicera via bild, och det genom valfri teknik, foto/film/serie/teckning/modellering etc. Det innefattar också en kritisk granskning och ett analyserande av både deras egna berättelser och kollagearbetet(Skolverket, 2011:20,21).

Det sistnämnda ser jag som en fantastisk chans att utveckla lektioner som kan dra vidare och ta oväntade vändningar. Det är den radikala estetiken som öppnar upp för detta då den liksom konsten är kommunikativ och ger upphov till frågeställningar och diskussioner(Aulin-Gråhamn, Persson och Thavenius, 2011:112,113).

 För mig är uppdraget att utgå från den enskilde elevens erfarenheter något otroligt spännande(skolverket, 2011:8). När jag praktiserade som grundlärare i fritidshem såg jag det som att öppna en låda full av överraskningar. Det gör att arbetet aldrig tar slut. Det finns hela tiden någonting att utforska hos eleverna vilket gör att man kan leda dem vidare i sin egen utveckling. De är liksom projektarbeten som aldrig har ett slut, som alltid går att spinna vidare på. Elevernas behov bör utgöra basen för lektionsplaneringarna(skolverket, 2011:8).

I lådan som jag tidigare nämnde att poliskåren placerat ut låg flertalet lappar där besökare av visningen under öppet hus och vid redovisningen har noterat sina första tankar kring kommissariens upphittade ledtrådar. Dessa har beslagtagits och en ny utredning, eller utveckling av den tidigare, är på gång:

”Vid 16 tiden fredagen den 27/11 dök självaste kommissarien upp till öppet hus på HDK och tog med sig allt bevismaterial och lådan med de nya ledtrådarna. Det betyder att hon var steget före poliskåren som räknade med att få in lådan vid stängning. 

Det betyder också att den gamla utredningen har fått mer kött på benen och har tagit vid igen. 

Jakten på vampyren och clownen fortsätter. 

Tack för er hjälp!

Hälsningar:

Kommissarie Perdawidi.”

Ovanstånde citat är hämtat ur min blogg och är mitt senaste inlägg som Kommissarie Perdawidi. Det berättar att historien går vidare, kanske i all oändlighet. Detta blir möjligt om kommissarien efter detta inser hur användbart det var att släppa in allmänhetens tankar och även släpper in dem i nästa fall. 
Då den enskilda fantasin begränsas av individuella erfarenheter (Vygotskij, 1995:11,19) hävdar jag att allmänhetens tolkningar är en förutsättning för att kommissarien ska kunna närma sig en helhetsbild över vad som skett. 

Referenser:

Aulin-Gråhamn, Persson och Thavenius, 2011, Den radikala estetiken

Hansson H, Karlsson S-G, Nordström G Z, 2005, Seendets språk: exempel från konst, reklam,

           nyhetsförmedling och semiotisk teori.

Liberg, ur kompendium Estetiska lärprocesser, HDK 2015

            

Lindström, ur kompendium Estetiska lärprocesser, HDK 2015

Skolverket, 2011, Läroplan för skola, förskola och fritidshem

Smith, Keri., 2011, How to Be an Explorer of the World 

Vygotskij, Lev S., 1995, Fantasi och kreativitet i barndomen. Göteborg

Kommisarie Perdawidis fortsatta utredning

Vid 16 tiden fredagen den 27/11 dök självaste kommissarien upp till öppet hus på hdk och tog med sig allt bevismaterial och lådan med de nya ledtrådarna. Det betyder Att hon var steget före poliskåren som räknade med att få in lådan vid stängning. 

Det betyder också att den gamla utredningen har fått mer kött på benen och har tagit vid igen. 

Jakten på vampyren och clownen fortsätter. 

Tack för er hjälp!

Hälsningar:

 Kommissarie Perdawidi.

Gestaltn. Mot Grand finale

Packade in en del skatter på hdk idag. Det var lite som att stoppa in godis i godispåsar inför ett kalas

Och igår skrev jag ut några bilder från spårningsarbetet. De behöver jag för att ge en inblick i hur själva spårningen gått till och hur jag kommit fram till mina slutsatser. Jag ska sätta upp dem på en whiteboard tillsammans med lite anteckningar.